• Catarina Nordin

Arkitektur



Jag minns första gången jag tittade ner på min ena fot, och såg att det satt någonting runt vaden. En kedja med en kula som hängde i ett fäste. Den var ganska liten först, så jag tänkte inte så mycket på det. Jag sprang in och ut ur Huset, genom alla årstider.


Någonstans på vägen så började kulan växa och bli större. Snart var den så stor att det blev svårt att gå och springa som förut. Jag lämnade Huset, men det var inte helt utan besvär. Att ta sig ut tedde sig allt mer olustigt och kulan hade nu växt sig till en sten av samma storlek som en fotboll.


Jag bad om att få friheten tillbaka och Huset svarade ”Ja, det kanske du kan få. Men då vill jag att du gör någonting för mig först. Rita om mig från grunden. Så som det var tänkt från början. Gör mig perfekt, så låter jag dig gå sedan”


Jag hade aldrig ritat ett hus förut, men Huset ville inte lyssna på det. Jag satt omgiven av ritningar, olika burkar med material och arbetare som sprang in och ut. Arbetarna ifrågasatte inte min kompetens, utan bara lyssnade, nickade och utförde, med ena utkomsten sämre än den andra. Huset blev mer och mer krävande, och att lämna det, ens för en kort stund, var inte att tänka på.


En dag kom snön. Det fanns ett litet fönster på framsidan av Huset, där jag kunde se den, och jag önskade så innerligt att jag hade blundat den dagen. Huset tyckte inte om min distraktion, beordrade mig bort från fönstret, och jag sprang så snabbt jag kunde, för att inte brinna upp inombords.


Jag drog ner en påhittad persienn och lovade Huset att aldrig titta åt snön igen. Men snön ville inte lämna mig ifred och jag hatade mig själv för att den lyckats nå mig, trots att den var så långt borta. Den största vinnaren i ekvationen var Huset, som nu hade min fulla uppmärksamhet, dedikerad med livet som insats.


Jag vrålade åt alla arbetare att ställa sig på rad, i led och började kasta ut instruktioner och ritningar, om vartannat. En stor del av träplankorna började ruttna och Huset kollapsade nästan. Jag tog en burk lim, slet av locket och drog i mig ångorna, medan snöflingorna föll utanför.


En bekymrad arbetare väckte mig ur dimman. Han informerade om att hela husgrunden var defekt. Allt höll på att sjunka ner i jorden. Jag tackade för informationen, sa att han skulle göra vad han kunde och tog åter till burken med lim. När bygget påbörjades hade jag försökt att dra mig undan när arbetet utfördes. Nu hade öronen stängt av allt oväsen, inga kemikalier doftade för starkt och jag var inte rädd för sågar och blad, oavsett hur stora och vassa de var.


Jag vaknade av att någonting petade mig i ansiktet. En trädgren stack in mellan ett par plankor och jag satte mig upp i en dimma av sågspån, målarfärg och verktyg. Solstrålar sken in bland plankorna som vassa taggar. Jag hatade solen och längtade efter snön.


Jag reste mig upp och gick fram till delen av Huset där trädgrenen letat sig in. De ruttna plankorna föll isär och det hade bildats en liten öppning där grenen stack fram. Jag ville inte se kaoset som jag skapat, men ju mer jag tittade på det, desto mer gick det upp för mig att jag aldrig skulle få komma nära snön.


”Jag kommer aldrig att komma ut härifrån, eller hur?”


Trädgrenen nickade. Huset hade ljugit hela tiden. Det var bortom all räddning, och hade varit det, ända från början. När trädgrenen såg röran, tårarna och all sorg som samlats i Huset sträckte den sig fram och bad mig att klättra ut. Jag lyfte stenen så nära öppningen jag kunde, och klättrade ut på grenen, så långt som kedjan tillät.


”Oroa dig inte. Det finns ingen snö på den här sidan, bara sol” sa trädgrenen, som om den redan hade gissat vad jag tänkte på.


Solen ute på trädgrenen var inte som strålarna som störde mig inuti Huset. Den var mjukare. Varm, men inte påträngande. När jag satt där på grenen, och lät solen lysa på mig så försvann en liten del av sorgen.


”Ser du inte mig längre?”


Jag behövde inte ens vända mig om för att veta att det var snön. En flinga hade svept förbi med vinden och viskade bakom mig.


Jag ville säga så mycket. Jag ville röra vid den. Jag ville att den skulle röra vid mig.

Bara en gång.


Men jag blundade istället, och hoppades att vinden skulle blåsa kallare, för orden hade lämnat ett brännmärke i min hud. Snön kysste mig för första och sista gången, innan den gled iväg, in bland träden, in i mörkret.