• Catarina Nordin

La Mante / Bönsyrsan - Netflix


När jag zappar omkring inne på Netflix utan att riktigt veta vart jag ska, så dyker det till sist upp något som omedelbart fångar mitt intresse. Någon som ser ut som beskrivningen "typecastad fransk polis" (Pascal Demolon) flashar förbi och sedan zoomar kameran in på en vacker, elegant kvinna med uttryckslös, kylig blick. En hetsig fransk dialog avslöjar att hon är seriemördare i klass med Hannibal Lecter och jag är såld. Push play!


Det snålas inte med tempot i första avsnittet och huvudkaraktären Damien (Fred Testot) får en duktig huvudvärk i form av ett besked som suger in oss på ett skickligt sätt och gör att man bara måste fortsätta titta. Vi transporteras snabbt till ett fängelse och den första scenen där vi möter le grand antagonist, Jeanne, dvs "Bönsyrsan" (Carole Boquet)


Jeanne har lovat att hjälpa poliserna i arbetet med att tillfångata den mördare som återskapar mord hon själv har begått, och nu sitter fängslad för. Hon gör dock inget välgörenhetsarbete, utan vill endast samarbeta på ett villkor. Det är nu nästan omöjligt att inte göra en jämförelse med Anthony Hopkins och tänka att "det blir svårt att ens komma i närheten" men när Carole Boquet närmar sig kameran lyckas hon bokstavligen skrämma skiten ur mig, endast med hjälp av ansiktsuttryck och kroppsspråk.


Det svåraste med att titta på all form av krimgenre när man läst manus är att man inte kan låta bli att börja lägga någon form av manuspussel i huvudet, istället för att bara njuta av serien. Jag kan givetvis inte göra det nu heller, utan gissar ganska omgående på alternativ X, som senare visar sig stämma. Men innan vi kommer dit har manusförfattarna lyckats kollra bort mig ett flertal gånger, med små suggestiva sidospår. Stackars Damien får det bara svettigare och svettigare i takt med att den anonyma seriemördaren härjar och fyra avsnitt känns plötsligt som 60 minuter.





Det mest intressanta med "Bönsyrsan" är för en gångs skull inte själva seriemördaren och jakten på denne, utan relationen mellan Jeanne och Damien. Temat som utforskas här, är det som håller mig fascinerad, långt efter det att copycat-mördarens identitet avslöjas. Detta är nog det som är minst tillfredställande med serien och öppnar en hel Pandoras box av luckor och brister i manusets trovärdighet.


Nåväl, jag viftar bort mördaren som en irriterande fluga och fokuserar åter på Jeanne och Damien. Slutet i sista avsnittet kunde finslipats en aning för att dämpa klichékänslan, men jag lämnar ändå serien fylld av känslor, tankar och funderingar. Det här var inte dumt alls, Netflix!


© 2020 by Catarina Nordin