• Catarina Nordin

Parasite


Jag har medvetet skjutit upp Parasite pga allt tjat om hur fantastisk den är, eftersom jag vet att överhype kring filmer och serier ofta slutar med en besvikelse, när man väl ser det påstådda underverket. Så är icke fallet med Parasite. Frågan är bara om jag någonsin kommer att se något lika bra igen?


Om du någonsin varit allmänt missnöjd med din finansiella ställning i livet, alternativt din bostadssituation (preferably both!) så kommer du ganska omgående att finna medkännande för familjen Kim, som befinner sig på ett av samhällets lägre trappsteg. Pizzakartonger som vikts fel, wifi-stöld av grannen och ovälkomna urinshower är bara ett par av de faktorer som raskt radas upp för att få oss att förstå att drömmen om ett bättre liv hägrar i dimmorna av alkohol och ångest. När familjens son får ett erbjudande att lära ut engelska till dottern i en förmögen familj, kan han inte tacka nej. Det här är början på en helt osannolik kavalkad av lögner, där familjen Kim sakta men säkert nästlar sig in i hushållet hos den rika och uppenbart, lite smått naiva familjen Park.



(A man about to snap...)


Allt eftersom filmen fortgår så ställer man sig allt fler frågor, och reflekterar över alla "what-if's" som varvas med förskräckelse och stundtals rena gapskratt. I en av de sista scenerna, där sonen i familjen Park skall firas med ett påkostat kalas, så är pappa Kim, i en dialog med pappa Park, nära den absoluta kokpunkten, och då skrattar jag så att jag nästan ramlar ur soffan. Förödmjukad, oduschad, vattenskadat hem och nu, påtvingad en indianskrud! Kontrasterna blir så bisarra och desto mer skarpa, i gassande sol och starka färger där endast familjen Kim's dotter Jessica tycks smälta in och bibehålla ett pokerface under de sista minuterna innan fasaden rämnar.


Filmen är så elegant utförd, att du lämnas mållös under eftertexterna och undrar vad du nyss såg. Tack Bong Joon-ho för en oförglömlig upplevelse. You amaze me.

© 2020 by Catarina Nordin