• Catarina Nordin

Störst av allt - Netflix


En av de största svårigheterna för böcker som ska ut och leva sina egna små liv på tv-skärmen är att tittarna består av två målgrupper med ganska olika förutsättningar och förväntningar.


Vi har dels grupp ett - de som redan läst boken och lärt känna karaktärerna och grupp två - de som skall lära känna dem via det som utspelas på skärmen. När 368 sidor bok skall klämmas in på 6 timmar miniserie, måste man oundvikligen plocka russinen ur kakan och skala bort en hel del, vilket skapar problem med såväl dialog som gestaltning.


"Störst av allt" seglade direkt upp som en av mina favoritböcker när jag la vantarna på den under Crimetime Gotland för ett par år sedan. När jag fick veta att Netflix hade planer på serie så har förväntan varit skyhög och risken för besvikelse likaså. Mest har jag funderat på castingen - det som absolut INTE får bli fel när min egen vision av karaktärerna helt plötsligt stångas med okända främlingar. Första anblicken av seriens leading lady, Hanna Ahrdén får mig att dra en lättnadens suck. Det här kan absolut vara en trovärdig Maja, och när showen drar igång så är hon stundtals lite stel, men blir bara bättre och bättre ju längre in vi kommer. Hon gör det bitvis strålande bra, särskilt i avsnitt tre, där hon har en av sina bästa scener.




Värre är första anblicken av Felix Sandman på en reklamplansch för serien i t-banan som får mig att brista ut i ett spontant "Men vad i h-vete!" följt av "Och vem fan är han?"


Den spontana motviljan beror inte på Felix Sandmans skådespeleri, för han lyckas ganska snabbt dämpa min ilska och växa in i rollen som Sebastian, dock med ett mycket irriterande attribut som vi återkommer till senare. Maja och Sebastian som enhet övertygar, även om vi slängs in i deras relation på ett ganska klumpigt sätt.


"Uppe i trädet-scenen" i E1 är säkert fin i tanken men on screen funkar den bara inte. Majas föräldrar är för mig nya ansikten, vilket är uppfriskande att se och särskilt mamman är härlig naiv och lite hönsig. Ganska snabbt möter jag en mer välbekant gestalt när Reuben Sallmander bokstavligen glider in som Claes Fagerman, med en aura av sval medelhavselegans. Då han utgör den stora antagonisten och kärnan till tragedin som utspelar sig längre fram, så har jag stora förhoppningar som dessvärre inte infrias. Reuben är en skådespelare med stor karisma som kan förmedla mycket trots att han inte säger ett ljud. Istället för att dra nytta av hans scennärvaro tvingas jag dock bevittna hur han tilldelas övertydlig dialog på ett sätt som inte gynnar hans karaktärs trovärdighet. I avsnitt ett blir jag mer orolig att han ska putta Majas föräldrar av yachten och försöka förföra henne med en ros i munnen än över det faktum att han misshandlar sin son.


Reuben berättar själv i en intervju att han och Felix Sandman hölls åtskilda under inspelningen och kanske var det en medveten strategi för att skapa den kyla som skall spegla relationen mellan Claes och Sebastian, men det fungerar inte tillräckligt bra. I den klassiska och mycket sorgliga "köksscenen" som är ett av bokens största paradnummer har man ett guldtillfälle att jobba upp en ordentligt obekväm stämning och låta karaktärerna spela så att man vrider sig i soffan av obehag. Men manus och regi väljer att gå på en lite annorlunda linje än bokens, vilket gör att det faller platt. Maja får rädda hela scenen i en explosion av ilska och frustration, medan Sebastian och Claes bleknar i bakgrunden.


David Dencik's absolut knastertorra advokat Sander är en positiv överasskning även om han känns mindre gubbig än bokens version. Malin Person Giolito's cameo med autentiskt Leif GW-släp i rösten gör att jag spricker upp i ett stort leende. Regin och cinematografin lyckas kapsla in Majas ångest och puls i varje scen vilket ger starka pluspoäng. Dessutom har man (äntligen!) kostat på sig musik i serien vilket ger den ett rejält uppsving på betygskalan. Jag kan hålla med SvD's Elias kritik gällande övertydlig dialog, även om jag inte delar hans brutala sågning fullt ut, utan lägger mig någonstans mellan den och recensionen av Fanny på Moviezine. Jag irriteras stundtals, men sugs snabbt tillbaka in.


What if:


- Ansvariga för castingen hade tagit in en vocal coach? Om Ed Westwick kan få till en närmast perfekt amerikanska i Gossip Girl trots att han pratar brittisk engelska så skall det väl inte vara så jäkla svårt att få William Spetz att skippa dialekten för rollen som Samir? När man sett honom i andra produktioner och han talar exakt likadant i verkligheten så blir det inte trovärdigt. Han känns dessutom för extrovert och spattig som Samir, som skall vara mer introvert och jordnära i kontrast till Sebastian.


- Felix Sandmans frisyr korrigerades innan inspelningen drog igång? Jag ser inte många pojkar ute i "Djursan" eller Danderyd med vad som ser ut som en blandning av brittisk fotbollshuligan och Jim Carrey i Dum/Dummare. Vilken annan frisyr som helst hade funkat bättre! Snedkammat, backslick, helrakat, you name it! WHY?!





- Castingen blev lite busiga och helt sonika gjorde en swap med Shanti Roney och Reuben Sallmander? Befria Reuben från svassandet i dyra kostymer , låt honom ta på sig en brun manchesterbyxa och en "nu ska vi bli-kompisar i mitt klassrum"-attityd! Släpp lös Shanti Roney som iskall, empatistörd absolut-inte-närvarande-förutom-om-du-levererar-pappa och se vad som händer. Att se honom valla hormonstinna elever och försöka stoppa Maja och Sebastians skenande expresståg mot destination katastrof är så tråkigt att jag somnar. Särskilt när man sett honom briljera som kollektivhippie med legendarisk Gustav Vasa/lampskärmsfrisyr i Lukas Moodysons "Tillsammans"

© 2020 by Catarina Nordin